Här på hörnet, där kopparskulpturen ?Ränta på ränta? av Sven Sahlberg pryder fasaden hängde förr skylten till Hotel de Suède. Detta klassiska stockholmshotell med adress Drottninggatan 43 blev 101 år gammalt och under några decennier var det Stockholms förnämsta. Invändigt mycket elegant med bevarade interiörer från 1700-talet: kakelugnar, väggfasta speglar och dörröverstycken hade tagits tillvara från äldre fastigheter.
Här bodde ?den förnäma landsorten? på sina stockholmsbesök; här bodde diplomater och här nere på de trånga gatorna stannade sjuglasvagnarna för transport till audiens på slottet; här åts middagar och supéer efter bröllop och då framstående stockholmare firade sina jämna årsdagar. Förnäma gäster och förnäma ägare: baronerna von Rosen ägde länge fastigheten som såldes till staden av friherre Woldemar vid Hästgardet. Gick man in genom porten i andra änden av kvarteret vid Klara östra kyrkogata hamnade man på friherre Nils Palmstiernas stallgård.
Men ju längre in på 1900-talet vi kommer och ju intensivare livet blir i Klara desto färre friherrar och desto fler mekaniska verkstäder.
Hörnet Drottninggatan och Klarabergsgatan var ett av de intensivaste i gamla Klara. Ja, gamla och gamla. Fram tills ?saneringen av Norrmalm? vände upp och ner på alltihop. Grävskoporna kom till Hötorget 1953 för att dra fram tunnelbanan. I centrala Stockholm består marken av grus och morän från inlandsisens tid och att spränga sig fram i tunnel hade blivit svårt och orimligt dyrt. Alltså grävdes öppna schakt, vilket är en av förklaringarna till de omfattande rivningarna, inte minst här längs Klarabergsgatan.
Det gick undan! 1952 revs de Suède. Klarabergsgatan med sina åtta meter blev en bred trafikled och den nya fastigheten i kvarteret Hägern, ritad av arkitekt Curt Björklund för Länssparbanken, stod färdigt 1960 med fasad i vit marmor och polerad grå granit i bottenvåningen. Så var tidsandan och det fanns resurser. I hörnet mot Klara östra byggde samtidigt Sveriges Lantbruksförbund efter ritningar av arkitekt Forsell. Det nya Klara kostades på: de bästa arkitekterna, konstnärerna och äkta, dyrt byggmaterial. Smala gator och gränder och förslummade hus (för så var det ofta) försvann i en hög av grus och makadam och upp steg likt fågel Fenix en skinande, blänkande, funktionell och vit och ren stad, som ett löfte om en ny och mycket bättre tid.